WHERE THE WILD THINGS ARE
Här kommer ett gästinlägg från en fd kändisbloggare som vill uppmärksamma inför en väninnas födelsedagsfest imorgon.
WHERE THE WILD THINGS ARE
Det var vid ett av stans finare kloakhål, Kvarnen, som vårt första möte skedde. En brutta med illrosa sidenskjorta och så mycket blingbling att jag nästan blir blind trippar fram till mig och säger försynt att hon ska göra praktik på mitt jobb och då blev jag så bragt ur fattningen, eftersom mina arbetskamrater vid den tiden bestod i stort sett av 40 åriga datasnubbar, att jag hasplar ur mig att hon kommer att möta en massa original (läs: konstiga typer) där.
Efteråt vill jag göra som han i ”40 year old virgin” när han presenterar sig med fel namn till tjejen han gillar i telefon: slår sig hårt i pannan med luren. Sedan ursäktar jag mig med att jag nog ändå är det största originalet av alla. Fan vilket värdelöst samtal, kan jag inte kallprata som normalt folk?
Och så började hon på mitt jobb, med det absolut sämsta bordet av alla som det anstår en jävla pryospoling.
Tiden gick och östkläderna ersattes så småningom av tjusiga jag-är-jättesponsrad/hjärntvättad-av-gant-plagg även om spåren finns kvar (de många ringarna på fingrarna, och likaså fäblessen för alla rosa ting). Man kan ta henne ur öst, men man kan inte ta öst ur henne – så är det!
Sedan vet jag inte hur vi hamnade där vi är idag: åldersskillnaden till trots sysselsätter hon sig med att försöka uppfostra mig. Jag får inte slicka mig om munnen, jag får inte äta skalet på räkorna (jag bryr mig inte om att de slinker med, men det gör henne kolossalt upprörd) jag får inte klä mig som den rocktjej jag inbillar mig vara (låt mig ha min 30 års kris!!!) …
Sedan dök ägaren till den här bloggen mitt i allihopa och rörde upp himmel och jord med sina ständiga provokationer (”jag bara kastar en fråga här!”) och åsikter oftast skjutna från höften. Friden var nu fullständigt bortblåst och har än idag inte återvänt. Inte blir det bättre av att vi i sommar ska tillbringa 1 månad ihop på resande fot, varav 1 vecka i en trång tågkupe…Det blir inte annat än ren kalabalik.
Därav rubriken ovan (som naturligtvis är en filmreferens, Teveologi får ursäkta mig för jag kollar inte mycket på TV :)
Nåja det här inlägget var tänkt att bli en sorts hyllning till födelsedagsbarnet men eftersom sarkasm är det enda språk jag behärskar blir det inte mer än så här även om jag faktiskt diggar henne stenhårt (och bloggägarinnan också för den delen ;) Nåja, den svenska kylan må kanske vara väl ingrodd i mig men att på amerikanskt vis brista ut i sötsliskiga halleluja-ovationer är inte min grej. Det här kan jag i alla fall pressa fram:
AAAJJJ LÄÄÄÄV JO! (och nu måste jag gå och kräkas)
WHERE THE WILD THINGS ARE
Det var vid ett av stans finare kloakhål, Kvarnen, som vårt första möte skedde. En brutta med illrosa sidenskjorta och så mycket blingbling att jag nästan blir blind trippar fram till mig och säger försynt att hon ska göra praktik på mitt jobb och då blev jag så bragt ur fattningen, eftersom mina arbetskamrater vid den tiden bestod i stort sett av 40 åriga datasnubbar, att jag hasplar ur mig att hon kommer att möta en massa original (läs: konstiga typer) där.
Efteråt vill jag göra som han i ”40 year old virgin” när han presenterar sig med fel namn till tjejen han gillar i telefon: slår sig hårt i pannan med luren. Sedan ursäktar jag mig med att jag nog ändå är det största originalet av alla. Fan vilket värdelöst samtal, kan jag inte kallprata som normalt folk?
Och så började hon på mitt jobb, med det absolut sämsta bordet av alla som det anstår en jävla pryospoling.
Tiden gick och östkläderna ersattes så småningom av tjusiga jag-är-jättesponsrad/hjärntvättad-av-gant-plagg även om spåren finns kvar (de många ringarna på fingrarna, och likaså fäblessen för alla rosa ting). Man kan ta henne ur öst, men man kan inte ta öst ur henne – så är det!
Sedan vet jag inte hur vi hamnade där vi är idag: åldersskillnaden till trots sysselsätter hon sig med att försöka uppfostra mig. Jag får inte slicka mig om munnen, jag får inte äta skalet på räkorna (jag bryr mig inte om att de slinker med, men det gör henne kolossalt upprörd) jag får inte klä mig som den rocktjej jag inbillar mig vara (låt mig ha min 30 års kris!!!) …
Sedan dök ägaren till den här bloggen mitt i allihopa och rörde upp himmel och jord med sina ständiga provokationer (”jag bara kastar en fråga här!”) och åsikter oftast skjutna från höften. Friden var nu fullständigt bortblåst och har än idag inte återvänt. Inte blir det bättre av att vi i sommar ska tillbringa 1 månad ihop på resande fot, varav 1 vecka i en trång tågkupe…Det blir inte annat än ren kalabalik.
Därav rubriken ovan (som naturligtvis är en filmreferens, Teveologi får ursäkta mig för jag kollar inte mycket på TV :)
Nåja det här inlägget var tänkt att bli en sorts hyllning till födelsedagsbarnet men eftersom sarkasm är det enda språk jag behärskar blir det inte mer än så här även om jag faktiskt diggar henne stenhårt (och bloggägarinnan också för den delen ;) Nåja, den svenska kylan må kanske vara väl ingrodd i mig men att på amerikanskt vis brista ut i sötsliskiga halleluja-ovationer är inte min grej. Det här kan jag i alla fall pressa fram:
AAAJJJ LÄÄÄÄV JO! (och nu måste jag gå och kräkas)
Kommentarer
Trackback