.

Den här filmen är en Hollywoodfilm enligt formulär 1A; alla de obligatoriska ingredienserna finns med. Utanförskap, (mor)faderskärlek, kärlek som övervinner olikheter, sorg, och framför allt en underdog som slår sig fri. Eller brottar sig fri. Den är till och med baserad på sanna händelser. Mer Hollywood kan det inte bli.

Med en skillnad, en viktig en; huvudrollen och filmens röda tråd är en döv brottare. I beskrivningen av hans uppväxt har filmen sin största förtjänst. Där den gängse filmen om döva (som inte är producerade av döva) beskriver den döva som en som famlar i tyst mörker och som finner frihet genom tal eller teckenspråk visar denna film en ovanligt realistisk skildring av många föräldrars reaktion på att få ett dövt barn. Morfadern i filmen vill att pojken Hamill ska interagera i det vanliga samhället trots sin dövhet, för att han duger precis som han är. Modern vill att han ska gå på dövskola och få teckenspråk, för att han duger precis som han är. Denna aspekt missar man i andra filmer och förstås ofta inte av döva. Det ska filmen ha ett eloge för!  Jag hade dock önskat större plats för modern än den här undergivna och flyktiga figuren som inte tycks göra annat än att stödja och oroa sig. I några scener från Hamills uppväxt visas också problemet med att vara döv i hörande miljö, samtidigt som filmen inte generaliserar eller gör Hamill opersonlig.

Skådespelarinsatserna är ojämna. Jag kan inte bestämma mig för huruvida det är skådespelaren Russell Harvard eller karaktären Hamill, som p g a sin uppväxt utan fullödigt språk, är träaktig. Rumskamraten Jay spelas över, men med en sådan charm att skådespelaren stjäl scenerna han är med i. Birollerna görs av en blandning av rutuinerade skådespelare och rena amatörer vilket tyvärr märks. Bäst av alla är Shoshannah Stern som gör en väldigt trist roll som supporterande flickvän (med lagom dos självständighet, detta är trots allt 2000-talet. Även därborta) och filmens politiska samvete. Hon levererar sina slitna repliker så att de känns personliga och lyckas lyfta styltiga dialoger.

I stort är det roligt att se en döv karaktär i en mycket typiskt amerikansk coming of age-film som samtidigt vrider till den också mycket typiska working class hero-filmen. Man får en känsla av att man fastnat för Hamills historia för att den är så typisk, och inte för det speciella med Hamills dövhet och hans möte med teckenspråk. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak.

Det är nästan så jag förlåter de många klichéerna. Men det lyckas jag bara göra fram till den sista tredjedelen då de blir alltför många. Den ena känslofyllda scenen staplas på den andra tills man känner sockersöt sirap rinna där det är meningen att tårar ska droppa. Slutscenerna är en magnifik orgie i klyschor.

Men med det sagt, tycker man om den här genren kommer man att tycka om den här filmen. Om inget annat så kan man tycka om att filmen handlar om något så ovanligt som en döv brottare. Det är bra så.

Kort handling: Tess växer upp med bara sin pappa.. när hon blir tonåring bestämde pappa sig att flytta från New York till en förort... för Tess skull så att hon ska få bra tonårsuppväxt pga har ej mamma..

Kort handling: Ena tvillingsystern försvinner och låter annan ta hennes plats. Men allt går inte som det ska...

En tråkig nyhet... PAN AM som sänds söndagar kl 21 på trean verkar inte få en full säsong. Inte officiellt ännu men allt pekar på det.. trist tycker jag! Förstår att det är inte i närheten av Mad men nivå men det är ibland skönt ba softa å se hur tjejerna har det.. på arbetet vid 60-talet.. :(

Och jag vill va frisk imorrn. Måste se The Hammer-filmen.. jag bara måste!