.

++

Jag vet att det är inte en dövproducerat film utan det är en vanlig independent film som gjordes i USA. Jag tycker att det är lika självklart om det är döva eller hörande står bakom och döva finns med handlingen då ska typiska dövgrejer finnas med i filmen. Vi lever i 2000-talet och det är inte ett undantag. Min recension får inget plus på grund av att filmen togs upp t ex deafpower eller hur det är att gå i integrerande skola. Att filmen lyckas basera på rätt fakta om döva är så of course!

Första scenen var unikt men samtidigt inte. Jag kunde förvänta mig vad som skulle ske men jag blev nyfiken! Jag tackar mig för skådespelaren Raymond J. Barry som spelar Matt Hamills morfar. Han är mycket originellt och lyckas framvisa att han alltid tror på Hamill - i alla vägar!

Vi fick lära känna Matt Hamill och hans uppväxt samt hans dröm att vinna nationalmästerskap i brottning. Det är en episk berättelse så jag förväntade mig starka karaktärer och konflikter för att göra filmen ännu spännande. Tyvärr har filmen total misslyckats! När tränaren frågade om Matts mamma kände jag att det var på rätt väg. Där intriger föds men det blev inget mer med det. Istället fick vi se många ytliga moments av uppväxten.

För många av statiskta scener vilket är typsikt hos TV-serie genre. Man har inte tid att låta scenen gå i djupet. Tiden räcker inte så man får göra korta scener så de kan hänga ihop. Jag som är en stor tv-serietittare kunde känna att det är en tv-serie.. eller? När jag kollade upp regissören Oren Kaplan ser jag att han har faktiskt bara regisserat TV-serier.

Ytterligare dåliga vibbar fick jag genom intima scener. Jag har sett skådespelerskan Shoshannah Stern i andra serier/filmer där hon lyckades mycket bra att presentera hennes roller. Men i denna film var hon mycket tafatt i båda hennes agerande och dialog. Men jag är ganska säker att det ligger hos regissören! Tack vare typiska tv-serie kameravinklar!

Som jag sa - att filmen är bara egentligen en tv-serie bekräftades av starka birollpresentationer förutom morfadern, Michael Anthony Spady och Lexi Marman. Det är de som lyfte upp filmen en aning med deras humoristiska skådespelarinsatser. Man kan känna på att de bjöd på sig själv än själva huvudrollen Russel Harvard. Att han aldrig fick chansen vet jag inte. Dock önskar jag att regissören kunde ha lagt ner tid på att finna kemin mellan honom och Shoshannah Stern istället för att fokusera vad som är klart och tydligt filmens huvudsyfte som i övrigt är rätt välgjort!