.

Efter att ha tittat på Cocos vlogg om att inte kalla oss döva och funktionshinder. Hon pratade om ett nytt ord "Döv Plus" (Deaf Plus) Jag måste säga att jag tycker om hennes tankar kring detta.

T ex när vi döva snackar om de dövblinda då uppstod det ibland speciellt när jag är med att "det är de som är behöver verkligen hjälp" med en viss underton attityd med "synd om dem" och det indikerar direkt att jag är inte en av dem för jag ser ju bättre.. så jag tillhör de som ser bra.

Det är mycket jag vill skriva om kring detta men börjar enkelt nu med mig själv med mina erfarenheter. Jag har förstått att jag inte snackar så mycket om det. Kan uppfattas som att jag inte gärna prata om det. Kanske är det så undermedvetet - inte vet jag. Men jag uppväxte ju med en dövblind mamma, dövblind morbror och min egen bror är det också. Jag anpassade aldrig sen jag var liten. Mamma tjatade min starka vilja, min snabbhet till teckenspråk t ex men jag fortsatte!

Minns en resa till Teneriffa då min vän följde med min familj och det uppstod situationer som  min mamma behöver extra hjälp och vår familj är van med att turas om. Jag betedde mig som vanligt dvs inte tycker synd om min mamma eller mig eller min bror.. Mamma är den som klarade minst eftersom jag och min bror är yngre. Vi blir som vår mamma senare i livet. Min vän uppmärksammade det och förstod inte varför jag eller min bror har inte empati för vår egen mor.

Jag ba.. vi är medveten hur mycket hon ser och hur mycket hon kan klara sig. Mamma har alltid sagt - viktigt att vi gör så mycket av normala saker.. så länge vi klarar det. T ex med färdtjänst… Jag uppväxte med det och jag fick alltid tjata mig till att få åka taxi.. nästan lika mycket att vi skulle ta bil om pappa är med. För när mamma ser att det finns möjlighet att åka buss då ska vi ta det. Det är bra övning annars blir det lätt att man säger att man inte kan.. och till slut blir man "isolerad" och känner sig svag.

Visst har vi ramlat och gjort oss bort - än sen! Vi är dövblinda ja men det betyder inte att folk ska tycka synd om oss och att vi måste ha extra tillsyn hela tiden. Det beror på hur väl man känner varandra.

När jag var tonåring sa flera av mina kamrater att jag är synskadad som man sa då. Jag fick aldrig bekräftat av läkarna fast jag visste redan när jag var liten. Mamma och pappa har sagt flera gånger att risken är stor att jag kommer att bli som mamma för jag ärver andra fysiska saker från henne samt att jag har väldigt dålig balans. Så jag är faktiskt förberedd mer än någonsin. Men det som gjorde mig ledsen var att mina vänner inte trodde mig. Tills den stora dagen - jag var runt 16 år gammal då bekräftades det. Jag hann inte "må dåligt" utan blev såå lättad!

Givetvis talade jag direkt till kamraterna och alla var ej förvånada men jag kände på mig att de trodde att jag har dolt det men skitsamma! Alltid har det dock varit.. det är inte så farligt för du ser ej så dåligt som de andra. Jag nickade bara.. Istället kan man uppfattas som att jag inte "erkänner" eller att folk runt om mig tror alltid att jag klarar mig bättre än de som pi ser dåligt. Jag är som en hörselskadad person som råkar kan teckna bra och kan höra det mesta men inte allt.

Det blir mycket svårt att kunna säga ifrån vad är det jag inte klarar. Ett exempel är att när vi är på ett ställe då det finns folk som går runt och saker att titta på. T ex shoppningscenter eller en ny miljö typ Malmö. Det är faktiskt "förbjudet" för mig att gå och titta på något samtidigt. Jag klarar det inte! Jag snubblar direkt om det är något framför mig. Betyder vad? Jo, jag måste kontrollera om det är nåt framför mig vilket det alltid blir.. så jag kan knappast betrakta hur området ser ut.. eller lägga märke till något..eller ännu värre om jag pratar med nån medan vi går. Visst klan jag klara bra om vi är t ex Malmö men om vi är t ex… I Bangkok. Då hinner jag knappast titta runt.. jag måste ta all min kraft att koncentrera vad är det mina vänner pratar om och kontrollera att vägen är fritt.. sen i efterhand kan man fundera om jag verkligen har varit i Bangkok?

Folk säger att det är viktigt att man ska säga ifrån. Visst kan jag säga ifrån men jag är fast från folk som sagt "du ser ju bättre än andra" så jag omedvetet upplever att jag inte vill vara de andra för samhället har dömt oss att det finns olika grupper.. Jag har funderat… varför vill folk inte ta upp.. för de tror att vi inte vill prata om det.. herregud, det är verkligen tvärtom.. det är ändå för allas bästa. Självklart handlar det om att ta upp på rätt sät, inte säga klumpigt som att "Ser du dåligt eller?" Kanske kan man istället säga "Såg du?" sen kanske kan man ställa följdfråga..

Oj, blev lång text.. fortsättning följer! Ser så fram emot Cocos föreläsning imorrn!